måndag 13 april 2015

Tillbaka i bassängen, där tiden står still

Jag har det senaste året tränat mer än jag gjort på några år. Det är fortfarande en bra bit ifrån de 20 + timmar jag lade ner varje vecka när jag simmade som mest i tonåren men fortfarande med mina vardagslunkade-småbarnsförälder-egenföretagar-mått mätt en högre dos. Folk har i många år tjatat på mig att jag som gammal simmare borde testa triathlon men jag tvekade länge "jag och uthållighet hör inte ihop, jag är sprintsimmare". Men när jag väl antog utmaningen och började träna inför Ironman förra året upptäckte jag att jag trivdes med träningen. Löpningen och cyklingen passade mig dessutom bra rent praktiskt - cyklingen kunde jag sköta med transport till och från jobbet vilket ger 5 mil om dagen och löpningen är så tillgänglig. när ungarna sover är det bara att knyta på sig skorna och gå ut. Det gjorde att jag förra året inte simmade ett enda pass i bassäng och bara några gånger utomhus inför IM. I år har jag satt lite högre mål, nu finns det ju en tid att slå, därför har jag förutom att snäppa upp löpningen, anmält mig till Stockholm Maraton och cyklat på trainer under vintern nu också tagit upp simningen.

Senaste veckorna har jag simmat några pass med Mastersgruppen i min gamla ungdomsklubb Skuru IK och först nu inser jag hur mycket jag saknat simningen. Att kliva in i simhallen och bli mött av gamla bekanta som lika självklart som för 7-8 år sedan ropar "David!!", att lyssna till samma "tjöt" som förr... Lite som i en film där en konversation i en bil klipps mitt i en mening och som den naturligaste sak i världen sedan fortsätter någon helt annan stans flera timmar senare...fast nu flera år senare... Att sedan simma och känna hur kroppen helt plötsligt börjar minnas saker som jag inte var medveten om att jag kom ihåg, samtidigt som jag mentalt slungas tillbaka 10-15 år i tiden till ändlösa timmar av syra. Hela första passet simmade jag med en känsla av eufori i kroppen, som en kalv på grönbete... Tills kroppen påminde mig om simningens brutalt straffande natur... Ena sekunden simmar jag och känner mig som Michael Phelps i kvadrat för att nästa sekund gå rakt in i väggen.. Ingenting kan som simningen få mig att driva kroppen till sådan total systemkollaps och när den väl kommer finns det inte någon väg tillbaka. Som en förlamad amöba släpar jag kroppen mot bassängkanten, försöker en gång till men nej... Det är bara att invänta nästa träningspass då kroppen förhoppningsvis återupptäckt lite mer av den gamla förmågan... Hur som helst galet kul att vara i vattnet igen!

Till next time!

Inga kommentarer: