torsdag 10 september 2015

Varför blir vi överviktiga? del 1

R                                    

Människor runtom på jorden blir allt fetare. Varför är det så? Det enkla svaret är förstås att energiupptaget inte matchas av energiomsättningen. Folk äter helt enkelt mer än de behöver. Många nöjer sig med det svaret, men det gör inte jag!

Vad man egentligen menar när man frågar "varför blir vi överviktiga?" är "varför äter vi för mycket?". Man kan också där hitta enkla svar - våra gener styr oss och ger oss drifter att äta, gärna mer än vi behöver. Den som äter mer har tidigare haft en fördel eftersom det gör att man har lättare att klara av en tid av svält. Mat ger också belöningseffekter och överätande kanske kan ses som ett beroende på samma sätt som tobaksberoende. Men om det var en universell mänsklig drift, skulle då inte alla vara överviktiga? Sanningen är att många faktorer samverkar, och miljön vi lever i idag uppmuntrar också konsumtion av högprocessad högkalorimat som mättar dåligt. Men det ger samtidigt inte en bra förklaring till att vissa personer äter samma dåliga mat utan att börja äta för mycket av den medan andra av någon anledning börjar äta utan stopp. Har smala personer bara ovanligt god självkontroll?

Har du lyssnat på debatten om kolhydrater och fett de senaste åren har du säkert stött på påståendet att övervikt enkelt kan förklaras av ett högt kolhydratintag och att det insulin som utsöndras är den stora boven i dramat. Insulin är mycket riktigt ett livsviktigt hormon som påverkar många processer men det är en överförenkling av astronomiska mått att påstå att insulin ensamt förklarar varför vi ökar i vikt. Särskilt när insulin också fungerar som en mättnadssignal... Så förlåt mig om det blir mycket ny information men viktreglering, hunger och mättnad är en komplex och väldigt spännande historia och vill man försöka förstå det på riktigt får man leva med att det blir fler än en sak att hålla i huvudet. För att inte göra det här inlägget jättelångt har jag delat upp det, detta blir det första av två eller tre inlägg.

Ny forskning visar att en viktig pusselbit till övervikten kan finnas i våra magar. Både vad som händer hos friska personer och hur fel sorts mat kan skapa störningar som gör att vi börjar äta mer och ökar i vikt. 

Hos friska, normalviktiga personer styrs kaloriintaget av ett välavvägt samspel mellan hungersignaler och mättnadssignaler. Detta fungerar för de flesta anmärkningsvärt bra. Personer som inte tänker nämnvärt på vad de stoppar i sig är ofta i princip helt viktstabila år efter år och de flesta som ökar i vikt lägger bara på sig ett eller ett par kilo per år. Det innebär att det dagliga kaloriintaget styrs otroligt bra utan att vi ens behöver tänka på det. Äter du för mycket en dag kommer du med största sannolikhet att äta lite mindre kommande dagar, även om du inte tänker på det och tvärtom om du äter för lite. Så hur funkar det då rent fysiologiskt? Hur håller vi oss normalviktiga?

Hungerhormonet
I magsäcken produceras ett hormon som heter ghrelin. Ghrelin fungerar som en signal att det är dags att börja äta och ger också sug efter energirika livsmedel. Om man sätter en grupp människor framför en buffé med mat och övervakar deras ghrelinnivåer och ber dem att vänta med att ta mat tills de är riktigt hungriga så kommer de börja att äta precis samtidigt som deras ghrelinnivåer är som högst. I normala fall dyker ghrelinnivåerna ner i botten efter måltiden för att sedan sakta stiga igen timmarna därefter och nå en ny topp nästa gång man blir hungrig.

Något som kan låta märkligt är att riktigt överviktiga personer ofta har låga ghrelinnivåer, även inför en måltid, medan underviktiga personer normalt har höga nivåer (1). Varför det är så kan man fundera över. En hypotes är att de sänkta ghrelinnivåerna hos överviktiga ska fungera som ett skydd mot större övervikt eftersom det borde sänka hungersignalerna och att det tvärtom hos underviktiga ska ge ökade hungerkänslor. Det verkar ligga något i det eftersom viktminskning gör att ghrelinivåerna ökar medan viktökning får dem att minska.

Samtidigt ser man hos överviktiga att ghrelinnivåerna inte förändras så mycket inför och efter måltider utan de ligger på i stort sett samma nivå hela tiden. Kanske är skillnaden i ghrelinnivåer innan och efter måltiden viktig för upplevelsen av mättnad och nöjdhet. Hos normalviktiga blir nivåerna som sagt väldigt höga inför måltiden för att sedan sjunka ner i botten efteråt med effekten att man upplever att man var väldigt hungrig men sedan tappade hungern.  Hur avgörande detta är blir till stor del en spekulation även om det finns visst stöd för att just skillnaden i ghrelinnivåer i samband med måltiden är viktigt (2). Men helt klart är att den fysiologiska hungersignalen från ghrelin skiljer sig mellan överviktiga, normalviktiga och underviktiga.

Om just förändringen i ghrelinnivåer runt måltiden är viktigt för upplevelsen av hunger och mättnad skulle det kunna förklara varför många överviktiga upplever att de sällan blir hungriga, men heller aldrig helt nöjda. Många överviktiga jag hjälpt beskriver att suget efter mat aldrig blir speciellt mycket starkare eller svagare utan hela tiden ligger som en molande känsla. Det finns också studier som tyder på att överviktiga är känsligare för höjningar av ghrelinnivåerna (3) vilket kan bidra till att göra viktminskning svårt.

Ghrelinnivåerna sjunker mer ju mer kalorier man stoppar i sig men intressant är att kolhydrater och protein ger upphov till större sänkningar av ghrelinnivåerna än vad fett gör. Det beror i sin tur på att ghrelinnivåerna till stor del styrs av ett annat maghormon som heter GLP-1.

GLP-1 - "Kolhydrathormonet"
GLP-1 eller "glucagon like peptide 1" är ett hormon som både har "egna" mättnadseffekter och dessutom fungerar som ett kontrollhormon för andra hormoner. Bland dess viktigaste effekter är att GLP-1 fungerar som en "inkretin" vilket betyder att det stimulerar insulinfrisättning  (därför ger man typ 2-diabetiker mediciner som efterliknar effekten av GLP-1). GLP-1  styr också utsöndringen av ghrelin som minskar när GLP-1-nivåerna höjs. Eftersom utsöndringen av GLP-1 stimuleras av kolhydrater och protein förklarar det varför också det hungerskapande ghrelinet sänks mest effektivt av dessa näringsämnen (1). GLP-1 påverkar också receptorer i "maghjärnan" eller det enteriska nervsystemet vilket leder till förbättrad effekt av andra mättnadshormoner såsom CCK och PYY (som jag tar upp i nästa inlägg).

CCK - Sluta äta-hormonet
CCK eller cholecystokinin är ett hormon som till skillnad till ghrelin och GLP-1 framför allt stimuleras av fett. När en fettrik måltid kommer ner i magsäcken och börjar tas upp i tarmarna känner speciella tarmceller av fettet och utsöndrar CCK. CCK bidrar både till mättnad och matsmältning på flera sätt, bland annat genom att sänka takten på tömningen av magsäcken. Det innebär att om din måltid är fettrik kommer den stanna i magsäcken längre och eftersom utspänning av magsäcken är en viktig mättnadssignal innebär det att du känner dig mätt längre. CCK har också direkta mättnadseffekter i hjärnan och om man ger försökspersoner en spruta med CCK innan en måltid äter de i genomsnitt 30 procent mindre (4, 5). Men det fungerar bara om man äter direkt när man fått sprutan, väntar man en kvart med att börja äta har den ingen effekt. Det betyder att CCK är en "akut" mättnadssignal som berättar när vi har fått i oss tillräckligt och får oss att sluta äta. Höjningen av CCK kommer ungefär 20 minuter in i måltiden (beror förstås på vad du ätit och hur mycket) vilket innebär att vi har en delförklaring till fenomenet "du blir mätt först efter 20 minuter". Den tidpunkten sammanfaller för övrigt även med tiden det tar för ghrelinnivåerna att börja sjunka ordentligt.

Vi har nu framför allt kikat på hur den rent fysiologiska regleringen av hunger och mättnad ser ut när allt är som det ska. Redan detta är viktigt och för den som vill undvika viktökning eller minska i vikt är detta användbar information. Till exempel utsöndras eller hämmas de hormoner vi nu tittat på via olika näringsämnen. För den som vill äta sig mätt och nöjd finns det därför fördelar med att äta blandade måltider där varken kolhydrater, fett eller protein utesluts eftersom de alla bidrar till mättnad via hormoner som samverkar och förstärker varandras effekt. Förstås vinner man också mycket på livsmedelskvalitet och som alltid beror effekten av livsmedel på hela livsmedlet och inte bara dess fett/protein/kolhydratinnehåll. I nästa inlägg kommer vi kika närmare på andra aspekter av livsmedels sammansättning och hur det påverkar mättnads och viktreglering och de hormoner som styr det.

Förutom de hormoner vi pratat om nu finns det en rad andra som också inverkar på hunger och mättnadsreglering och några av dem kommer vi prata om i nästa inlägg. Då kommer vi också titta närmare på vad som gör att signalerna som normalt håller oss på en jämn vikt kommer ur balans. Även den orsaken verkar till stor del sitta i mag- tarmkanalen...

Lämnar med en liten cliff hanger till nästa inlägg...


Inga kommentarer: