torsdag 27 september 2018

Kroppshets?






Jag har den senaste veckan uppmärksammat en diskussion som dykt upp efter starten av SVTs nya serie "Kroppshets" med Mia Skäringer i "huvudrollen". Anslaget i de två första avsnitten kan för den som inte sett dem sammanfattas ungefär så här: "Det finns en stor och för kroppsfokuserad framtoning kring de budskap som sprids i samhället, såväl via reklam och kommersiella medier som via sociala medier. Det finns också många, framför allt unga, som har drabbats och fortsätter att drabbas av ätstörningar. Det senare beror på det förra."

Till att börja med är serien så här långt, och kanske framför allt avsnitt två, ett fantastiskt dokument över stora delar av problematiken kring ätstöringar. Dels är Skäringers egen berättelse gripande och som en person som har varit ordentligt överviktig med tydligt ätstörda beteenden som barn tycker jag det finns flera perspektiv som är värda att lyfta, inte minst föräldrars och samhällets definitiva ansvar att inte låta ett barn bli kraftigt överviktigt samtidigt som det många gånger är ett svårt pedagogiskt problem att handskas med. Eftersom jag dessutom i min fru har en person som gått igenom både övervikt som barn och svår anorexi i tonåren fanns det fler än ett tillfälle då igenkännande tårar föll från oss båda när vi såg programmet. Vi håller för övrigt för tillfället på att spela in en gemensam Podcast och där får vi nog anledning att återkomma till de här frågorna. Så som dokument över de svårigheter och det lidande ätstörningar åt såväl övervikts- som anorexi/bulimi-hållet bidrar till och kanske beror på tycker jag programmet är mer än sevärt och träffande. Dessutom är det otroligt viktigt att lyfta perspektivet att anorexi lätt leder till livshotande svälttillstånd och att sjukdomen har hög dödlighet.

Något jag reagerar ganska starkt emot är undertiteln på serien "En serie om alla fucking jävla timmar vi lägger på kropp, mat och träning". Som att vi i dagens samhälle lägger för mycket tid på att laga mat, motionera, träna och ta hand om kroppen. Verkligheten är snarast den rakt motsatta, vi vaknar, äter, åker buss eller bil, sitter still, äter, sitter still, fikar, sitter still, åker buss eller bil, äter ofta något snabblagat och bekvämt, sitter i soffan och glor på TV, sover - repeat. Jag vågar påstå att ingen tidigare generation Svenskar har lagt så mycket tid på att sitta still och så lite tid på att laga mat som dagens. Om detta ekorrhjul av stillasittande och ätande av fel saker dagligen bryts av med en motionsrunda, aktivitet, träning och att vi istället för att titta på "hela Sverige bakar" faktiskt ställer oss i köket och lagar bra mat - helt enkelt tar hand om oss och aktiverar oss, så vet vi att vi mår bättre såväl fysiskt som mentalt, blir sjukskrivna mindre och så vidare. Rätt mat och för mycket träning kan förstås bli just för mycket, men vi pratar då om ett i det stora hela om ett problem för några få människor. Kanske skapar bristen på bra mat och träning ångest hos dem som känner att de inte får in dessa bitar i sitt liv, men det kan kanske vara värt att fundera på vad det säger. Är det den bra maten och träningen som framkallar ångest eller är det det faktum att det finns för lite av det? Nu pratar jag i vida ordalag om människor i allmänhet och inte om ätstöringsproblematik, den ska vi komma till nu.


Sen kommer vi till det som är lite svårare att definiera som bra eller dåligt, helt enkelt därför att ingen vet vad som är sant. Anslaget och namnet på programmet antyder ganska explicit att det är den "kroppshets" på samhällsnivå som man menar finns som gör att folk insjuknar i ätstörningar. Det håller så långt att vi vet att vi påverkas av de bilder och budskap vi möter och att det kan förskjuta ideal mm. Men problemet är att man utan att blinka drar slutsatsen att det är de bilder vi möts av och den eventuella förskjutning av kroppsideal som följer som gör folk sjuka i anorexi och närbesläktade sjukdomar. Bevisen för att så är fallet presenteras inte och mig veterligen finns inte mycket forskning som kan visa att det är så.

Något som talar emot detta perspektiv är att förekomsten av ätstörningar som anorexi legat relativt stabilt de senaste 40 åren samtidigt som exponeringen för reklambudskap mm ökat ganska radikalt under samma tidsspann. När de senaste diagnoskriterierna inom ramen för DSM 5 genomfördes gjorde statistiken ett litet skutt uppåt, framförallt för tjejer, men det får i hög grad ses som en effekt av de nya diagnosredskapen. Här får man visserligen vara ödmjuk inför att data för de absolut senaste åren inte finns så vitt jag känner till, så möjligheten finns förstås att sociala medier mm kan ha bidragit till en ökning de senaste par tre åren. Det finns dock inget riktigt stöd för det vad jag känner till.

Ett annat perspektiv som jag tycker man slätar över ganska snabbt eller kanske missar att koppla i programmet är att det finns ganska gott om stöd för att avvikande ätbeteende som barn - med okontrollerat ätande, tröstätande och övervikt är en ganska betydande riskfaktor för utvecklingen av ätstörningar i tonåren (läs mer exempelvis här). Detta illustreras på ett väldigt intressant och talande sätt när Mia Skäringer i samtal med sin mamma om sina barndomsår tittade på bilder och sade "ja där sitter jag och äter i vanlig ordning, en glass" eller hur mamman minns hur Mia kunde somna med en varmkorv i munnen. Ett beteende, som de också själva nämner, var väldigt avvikande och ledde till att hon utvecklade barnfetma, något som nästan alltid är ett tecken på ett felreglerat/stört ätbeteende. Barn med ätstörningar blir oftare ungdomar med ätstörningar.

Vad gör man med den bild jag nu lägger fram kan man ju fråga? Skyller ätstörningar på föräldrarna eller ens gener? Inte nödvändigtvis. Gener verkar visserligen spela en viktig roll i ätbeteendet och risken för utvecklingen av ätstörningar och självklart har föräldrar en viktig roll i att reglera sina barns ätande i de fall det behövs men det är inte huvudpoängen. Poängen är snarare att sambanden är komplexa och att ett överdrivet fokus på samhällets skönhetsideal och krav kan göra att vi missar andra viktiga poänger.

Det finns exempelvis ganska gott om stöd för att ätstörningar till stor del är ett fysiologiskt inducerbart tillstånd. Redan för över 70 år sedan visade "The Minnesota Starvation experiment" att ätstörningar med alla dess klassiska manifestationer kan framkallas hos helt friska människor genom att svälta dem. Här fick 36 fysiskt och mentalt fullt friska personer bo på en klinik under över ett år. Under den första tiden sattes de på en "semi-svält-diet" varpå de minskade snabbt i vikt. Deltagarna utvecklade snabbt en besatthet med mat, studerade menyerna på det de skulle få äta i timtal, satt och fingrade på och lekte med maten, smusslade med sig den tilldelade maten från måltiderna och åt den extremt långsamt och blev besatta av kokböcker och matlagning, något som kanske inte är så förvånande men också väldigt vanligt hos anorektiker. Under de påföljande månaderna när de skulle börja öka i vikt drabbades många av okontrollerat ätande av "binge eating"-typ följt av svåra skam och skuldkänslor och känslor av själväckel, förvriden kroppsuppfattning och en rad andra symtom som tydligt indikerar ätstörning. När vikten började normaliseras normaliserades också de ätstörda tanke- och beteendemönstren hos deltagarna. Som en enkel sammanfattning skulle man kanske kunna säga att de psykologiska uttrycken för anorexi till stor del är en effekt av självsvälten som sen blir självuppfyllande. Och även om processen till tillfrisknande kan kräva psykologisk hjälp och insikt är den till stor del också en direkt konsekvens av viktökning. Det är först när vikten ökar som tankarna om kroppen börjar ändras i de flesta fall. Ett statistiskt samband som talar för detta resonemang är att förekomsten av ätstörningar ökade ganska dramatiskt under åren 1939-1945, när andra världskriget rasade och matransoner och svält var vanliga genom hela Europa, för att sedan minska kraftigt igen efter andra världskriget.

Förutom att ett redan ätstört beteende som barn ökar sannolikheten för fortsatta ätstörningar senare i livet innebär förstås en övervikt en "risk" för att vilja bli av med densamma. Eftersom vi från studier på snabb viktminskning likt Minnesota-studien ovan vet att det väldigt lätt urartar i anorexi och där unga barn sannolikt är mer mottagliga och känsligare. Utan kunskap om hur en vettig viktminskning bör gå till hamnar barnet då förstås ganska lätt i ett tillstånd av självsvält i sin önskan att snabbt bli av med övervikten vilket vi vet i sig leder till de fysiologiska och psykologiska förändringar som framkallar anorexi. Med detta säger jag inte att ett osunt skönhetsideal inte kan vara en utlösande faktor för självsvält och påföljande ätstörningar men att utmåla det som den självklara boven i dramat är att dra det flera steg för långt.

Så för att sammanfatta tycker jag att "kroppshets" så här långt är ett fint och tänkvärt dokument över ätstörningars helvete och lidande som grep tag i mig på ett högst personligt plan. Det är också värt att diskutera hur vårt kroppsideal ser ut och hur det borde se ut, inte minst när det gäller barn, deras kläder och vad vi uppmuntrar. Målet måste förstås vara att ingens upplevelse av egenvärde baseras på ens egen kroppsform och att lära oss att älska oss själva med de fel och brister vi har tror jag är en förutsättning för att kunna växa som personer och underlättar faktiskt också om man vill förändra kroppen eller komma i form.


Samtidigt får vi inte blunda för elefanten i rummet, väldigt många barn växer upp med och får med sig ett ätbeteendet hemifrån som i grunden inte är friskt och idag är över hälften av Sveriges vuxna befolkning överviktig eller fet och antalet överviktiga barn är högre än det någonsin varit. Efter att ha jobbat med mätning av kroppssammansättning i en bit över 10 år vet jag också att "normalvikt" inte på något sätt innebär att man automatiskt har en hälsosam kroppssammansättning.

Svår undervikt och svår övervikt är ofta till mångt och mycket två sidor av samma mynt och det gäller att kunna hålla fler än en tanke samtidigt i huvudet. Vår kollektiva bild av en vacker kropp är kanske störd och det kan bidra till lidande och borde förändras. Någon uttryckte det fint i programmet "Min kropp är stark och tar mig dit jag vill". Vi borde öka insatserna för att hjälpa barn, ungdomar och vuxna att kunna leva friska liv, fria från ätstörningar, fria från det lidande och sjukdom övervikt och fetma bidrar till. Vi bör ge och få hjälp att bygga starka, hälsosamma kroppar som klarar av livets fysiska och mentala utmaningar och med självbilder där vi älskar oss själva alldeles oavsett hur vi ser ut. Samtidigt tror jag att vi ska akta oss noga för överförenklade förklaringsmodeller och undvika att dra logiska jättekliv när vi pratar om något så komplext och mångfacetterat som ätbeteendet och ätstörningar.

Inga kommentarer: